Många av de analyser och mått som vi presenterat ovan är i praktiken relativt ovanliga. Det dominerande sättet att mäta stad är genom olika former av områdesanalyser, vilket ofta tar formen av täthetsanalyser av olika företeelser i staden, det vill säga hur mycket av något finns inom en viss yta. Det kan till exempel handla om antal boende inom ett område eller andelen av ett område som upptas av offentligt tillgänglig yta. Det är lätt att se att i en sådan analys så får områdesavgränsningen mycket stor betydelse och resultatet kan därför variera beroende på hur området har avgränsats. Detta problem kallas för The Modified Area Unit Problem (MAUP). Även om områdesanalyser ofta kan vara mycket användbara så kan det för i många fall finnas skäl att undvika detta avgränsningsproblem. Ett enkelt sätt är då att använda den typ av tillgänglighetsanalyser vi beskrivit ovan. (länk)

Områdesavgränsningar kan baseras på såväl administrativa gränser (för ägande, byggande, förvaltning) och upplevelsemässiga eller funktionella gränser (för stadslivsanalys, planering, stadsbyggnad). Upplevelsemässiga områdesavgränsningar är svårare och kräver kunskap och teorier om upplevda gränser och räckvidder.

Olika sätt att avgränsa ett område

Analys inom ett område

Ett mycket vanligt sätt att mäta är inom ett administrativt område, till exempel en stadsdel eller ett planområde. Det är den avgränsningsmetod som är mest anpassad efter vårt sätt att administrativt dela in staden och används flitigt inom planeringen. Fördelen med denna områdesavgränsning är att man i regel studerar samma område som man har rådighet över, till exempel ett planområde. Nackdelen är att avgränsningen inte sällan stämmer överens med upplevelsen av staden. Vill vi till exempel mäta tätheten för att förstå förutsättningarna för folkliv räcker det inte att mäta mängden befolkning inom planområdet eftersom även de som bor och arbetar i anslutning till området troligtvis rör sig på gatorna inom planområdet.

Analys av område med omland

För att även ta hänsyn till vad som finns utanför området kan man ta med ett omland, till exempel området plus 500 meter. Det är en avgränsningsmetod som används bland annat i New York Citys gröntillgångsmodell. Metoden ger en mer rättvisande bild av hur området upplevs. Den tar dock inte hänsyn till barriärer som till exempel stora vägar eller vatten. Den visar inte heller på variationer inom området.