Tillgångsanalyser

En tillgångsanalys mäter hur mycket som kan nås inom en viss räckvidd från en startpunkt. Räckvidden kan beräknas med fågelavstånd, gångavstånd eller som riktningsförändringar enligt ovan (länk till närhetsanalyser). Startpunkten kan till exempel vara en byggnad eller entrépunkt. Man kan också utgå från ett generellt rutnät som täcker hela det analyserade området och använda de enskilda rutorna som startpunkter. Vi brukar använda rutor på 50x50m vilket ger en ganska god upplösning. Detta ger visuellt tydliga kartor som visar kontinuerliga variationer över hela den yta som analyseras.

Tillgången till olika former av utbud inom nära gångavstånd har i flera studier visar sig vara 2viktiga för att värdera stadskvaliteter och exempelvis klargöra graden av bil-beroende i städer.

Läs mer

Berghauser Pont, M. & Haupt, P. (2010). Spacematrix – Space, Density and Urban Form.
Ewing, R & Cervero, R (2010). Travel and the Built Environment: A Meta-Analysis, Journal of the American Planning Association.
Ståhle, A. (2008). Compact Sprawl: Exploring Public Open Space and Contradictions in Urban Density.

Exempel på tillgångsanalyser

Täthet

Täthet är förmodligen det vanligaste måttet på stadsmiljö inom planeringen. Man skiljer på befolkningstäthet, där man beräknar antal personer, och bebyggelsetäthet där man beräknar mängden våningsyta (BTA). Ofta analyserar man tätheten inom ett visst område, till exempel inom en stadsdel eller ett planområde (läs mer om Områdesanalyser här (länk).

Täthet mätt på detta sätt är i grund och botten ett exploateringstal, vilket det också brukar kallas inom svensk planering. Det kan därför vara förledande om vi med det försöker fånga stadsmiljö eller stadsliv, eftersom samma täthet mätt på detta sätt kan åstadkommas med mycket olika bebyggelsetypologier, exempelvis punkthus eller kvartersbebyggelse. Vill vi fånga stadsmiljö finns därför orsak att kombinera flera mått, exempelvis täthet och rymlighet, varvid man bättre kan fånga faktiska stadsmiljöer och byggnadstyper.

Är man ute efter täthetens effekt på stadslivet bör man snarare än bara beräkna BTA göra en tillgångsanalys av tätheten, det vill säga beräkna antalet personer eller mängden BTA inom en viss räckvidd, vilket ger en tydligare bild av den upplevda tätheten enligt de principer som diskuterades ovan. Forskning på KTH i Stockholm har visat att detta mycket väl fångar hur vi rör oss i staden till och med bättre än de renodlade närhetsanalyserna med hjälp av riktningsförändringar som beskrevs ovan. Spacescape har i flera olika städer (Stockholm, Göteborg, Malmö, Bergen, Oslo, Köpenhamn, Örebro, Halmstad) dessutom sett en tydlig korrelation mellan tillgång till täthet mätt på detta sätt och tillgång till serviceutbud som butiker och restauranger. Detta serviceutbud har i sin tur visat sig påverka bostadsvärden.

Andel offentlig plats

Ett enkelt sätt att beskriva tillgången till offentliga platser är att mäta hur stor andel av marken som upptas av offentligt tillgänglig yta. Andelen offentliga platser (på engelska public open space) är ett vanligt mått inom stadsplaneringen och används av bland annat FNs organ för bostads- och stadsbyggnadsfrågor, UN Habitat.

Beroende på frågeställningen kan man välja ut vissa kategorier av offentliga platser, till exempel enbart grönytor eller gatumark.

Precis som andra mått där man mäter en viss mängd av något inom ett område så är områdesavgränsningen avgörande för resultatet. Andel offentlig plats kan analyseras genom en områdesanalys (länk) men en tillgångsanalys ger en tydligare bild av hur man upplever tillgången på offentliga platser på samma sätt som vi visat tidigare. Här blir då beräkningen hur stor andel av den mark som är tillgänglig inom en viss radie som är offentlig. Även här kan man tematisera den offentliga marken för att exempelvis särskilt undersöka andelen tillgänglig parkmark. En sådan analys av parkmark i Stockholms stad har visat sig ha påverkan på bostadsrättspriser.

Rymlighet

Rymlighet är ett mått som sätter mängden offentliga platser i relation till täthet. Rymligheten kan beskrivas som mängden offentlig yta per person. Rymlighet är ett av de äldsta måtten inom stadsplanering och kan ibland beskrivas som ett trängselmått, vilket naturligtvis var en viktig utgångspunkt när den moderna stadsplaneringen utvecklades i slutet av 1800-talet. Det har dock fortsatt hög relevans. Bland annat rekommenderar New York City minst 10 kvadratmeter offentlig yta per boende på stadsdelsnivå. Rymlighet görs ofta som en områdesanalys (länk), men genom att använda sig av en tillgångsanalys ges en mer korrekt bild av upplevelsen av rymligheten. Man beräknar då mängden offentlig yta man kan nå inom en viss räckvidd (fågelavstånd, gångavstånd eller riktningsförändringar) och dividerar sedan det med mängden människor man kan nå inom samma räckvidd.