Ett forskningsbaserat stadsbyggande som synliggör den andra formen

Med lite perspektiv är det tydligt att övergången till ett nytt millenium inte bara var en ren talövning – det var något som förändrades. Genom digitalisering och globalisering har det allra minsta förenats med det allra största i en ny konstellation där vi som individer alltid är överallt. Det är en i grunden ny situation som både skapar oerhörda möjligheter men som lika ofta gjort oss handfallna.

Ett forskningsbaserat stadsbyggande som synliggör den andra formen.

Denna omvandling är också förenad med en serie kriser svåra att föreställa sig för tjugo år sedan. Människans påverkan på miljön är nu så stor att geologerna börjat tala om en ny tidsålder – Antropocen. Samtidigt tycks den sociala oron i världen åter växa och efter den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet framstår det också oklart hur framtidens välstånd skall byggas.

Parallellt med detta pågår en annan omvälvande process; en global urbanisering utan tidigare motsvarighet, vilken i högsta grad även märks av i Sverige. Det finns många mått på dess omfattning, exempelvis att det byggs två Vancouver i veckan eller att det globalt kommer att byggas lika mycket bostäder inom de närmaste tjugo åren som det finns i Europa idag.

Tillsammans gör detta att allt fler pekar på behovet av en mer styrd och kunskapsbaserad stadsutveckling för att svara upp mot dessa utmaningar. Anledningen är enkel; eftersom människan är den främsta orsaken till de omfattande problem vi står inför och städerna är där vi återfinner människorna, skulle vi kunna förändra människans beteende genom att bygga bättre städer. Stadsbyggnad har således plötsligt blivit ett av de viktigaste verktygen när det gäller att skapa en mer hållbar och rättvis framtid.

Den stora frågan är dock om vi vet hur detta skall gå till. Det handlar inte längre om att bygga bra bostadsområden genom att gruppera byggnadsvolymer i relation till solljus, anlägga skolor inom gångavstånd från hemmet och följa parkeringsnormer. Nu handlar det om att skapa förutsättningar för social integration, mötesplatser, hållbara marknader och ekosystemtjänster. Vet vi hur man gör det?

Nu handlar det om att skapa förutsättningar för social integration, mötesplatser, hållbara marknader och ekosystemtjänster. Vet vi hur man gör det?

Stadsbyggnadspraktiken står helt enkelt inför en stor kunskapsutmaning där det gäller att vässa sin kompetens och sina verktyg. Det handlar naturligtvis om att se över processerna så att alla kan bidra med sin kunskap i stadsutvecklingen, vilket i högsta grad omfattar lokalkännedomen hos boende och lokala verksamheter. Men det handlar också om att utveckla expertkunskapen och dess verktyg.

Stadsbyggnadspraktiken står helt enkelt inför en stor kunskapsutmaning.

De senaste decennierna har det skett en stor vetenskaplig utveckling som kan ge den traditionella stadsbyggarrollen ett mer utvecklat analytiskt stöd. Viktiga principer här är, för det första, att vi måste börja förstå staden som ett system, det vill säga en företeelse som består av många delar och där helheten har helt andra egenskaper än de ingående delarna. Det ena stadsrummets egenskaper ges därför inte bara av detta stadsrum i sig utan även dess läge i systemet som helhet. En plats kvaliteter beror i hög grad på vilka flöden som passerar där och de är till stor del ett resultat av platsens läge i staden. Ett sådant systemtänkande har vi varit dåliga på inom stadsbyggandet, vilket lett till allvarliga konsekvenser exempelvis när det gäller skapandet av mötesplatser, stadsliv och underlag för service.

För det andra så måste vi, utifrån generella kunskaper om hur städer fungerar förstå det som gör varje plats unik. Utformningen i den lilla skalan; trottoarens bredd, gränsen mellan offentlig och privat mark, parkens form, är element som har visat sig skapa generella sociala situationer som påverkar stadens kvaliteter. Det handlar så till vida om att både ta med sig det unika och det generella i plats- och stadsbyggandet.

När det gäller den övergripande hållbarhetsfrågan finns en tredje viktig princip för att utveckla stadsbyggandet och dess verktyg vidare. Den form av komplexa system som vi finner i städer består av många olika system där vissa har en snabbare rytm och andra en långsammare. Typiskt är att de långsamma tenderar att styra över de snabbare varför de är särskilt viktiga när det gäller att bidra till stabilitet i systemet, vad som brukar kallas resiliens. Det stadsbyggandet handlar om, att forma stadens rum genom byggande, är ett utmärkt exempel på ett långsamt system som håller ordning på andra urbana system, det vill säga bygger stabilitet och hållbarhet i stadens övriga system.

Det stadsbyggandet handlar om, att forma stadens rum genom byggande, är ett utmärkt exempel på ett långsamt system som håller ordning på andra urbana system, det vill säga bygger stabilitet och hållbarhet i stadens övriga system.

För att utveckla kunskap om dessa saker behöver vi dock forskning som har tid att gå under ytan på vardagens problem. Det vi behöver här är att beskriva stadens form på ett sådant sätt att det fångar stadsrummets betydelse för olika sociala fenomen, till exempel flöden av människor, upplevd offentlighet eller utbud av service. Denna form framträder inte direkt för ögat utan är just en effekt av stadens struktur, varför vi behöver utveckla särskilda tekniker för att avkoda den. Vi kan se detta som en andra form som så att säga ligger dold i den första.

Denna form framträder inte direkt för ögat utan är just en effekt av stadens struktur, varför vi behöver utveckla särskilda tekniker för att avkoda den.

Denna andra form är ingenting magiskt utan en naturlig konsekvens av varje konstruktion av ett system, vilket stadsbyggande, liksom arkitektur i allmänhet, ju handlar om. I mångt och mycket är det sådana dolda fenomen som forskning alltid försöker förstå, och arkitekter och statsbyggare arbetar i praktiken med den andra formen. Skillnaden är att inför dagens utmaningar behöver vi utveckla tydligare kunskap om denna andra form och hur den på ett grundläggande plan styr och stödjer stadens olika processer.

Inför dagens utmaningar behöver vi utveckla tydligare kunskap om denna andra form och hur den på ett grundläggande plan styr och stödjer stadens olika processer.

Det är egentligen mycket märkligt hur liten uppmärksamhet denna andra form fått genom arkitektur- och stadsbyggnadshistorien, med tanke på dess oerhörda betydelse. Där den ’första formen’ genom sitt visuella uttryck förmår säga saker så förmår den ’andra formen’ istället, trots att den inte syns, göra saker. Det är här som Spacescape ser sin roll, att som forskningsbaserade stadsbyggare se till att det vi säger faktiskt händer.

Alexander Ståhle pratar om vikten av att koppla forskning till stadsbyggnad