Artikel publicerad i Arkitekten nov 2013.

”Is our only option to live in fear of gentrification?” skriver stadsforskaren Saskia Sassen till organisationen Arbeitskreis Umstrukturierung Wilhelmsburg som i ett öppet brev kritiserat Sassen för att tala positivt om den stadsutveckling som pågår i Hamburg och som i praktiken inneburit höjda hyror och social uppgradering. Det handlar om gentrifiering. Ett tveeggat begrepp som å ena sida beskriver konsekvensen av stadstillväxt och ökat välstånd men å andra sidan innebär att människor som inte har råd med de höjda bostadspriserna och hyrorna måste flytta. Det är lätt att känna för de båda sidorna samtidigt. Det är ju bra att människor får det bättre men det är ju problematiskt att människor som inte har råd måste flytta. En sak är säker. Gentrifiering drabbar alla växande städer, överallt. Även Miljonprogrammen.

Och reaktionerna är starka, från Hammarbyhöjden till Husby, från Haga till Hammarkullen, från Möllevången till Rosengård. Motståndet mot höjda hyror och social omvandling förstärks av hembygdskänslan och känslan av maktlöshet, vilket leder till motstånd mot renoveringar och förtätningar och i de mest extrema fall lokala upplopp och maktdemonstrationer. Det synes vara ett samband mellan vårens upplopp i Husby och motstånden mot de förtätningsplaner som senaste året presenterats för Husby. ”Om vi marginaliserar människor… då är det här man får räkna med. Om det har kostat några brända bilar… är det värt det om ungdomarna i Husby får känna att de har makt.” säger Emine Karakaya mamma uppvuxen i Husby i P1:s Tendens. Kulturgeograf Sara Westin konstaterar i sin artikel i tidskriften Kritik att planerna för Husby att skapa stadsgator och upphäva trafiksepareringen fick hårt lokalt motstånd, vilket stöds av Ulrika Sax i boken ”Kista: Den tudelade staden”, som menar att planprocessen förstärkt Husbybornas känsla av maktlöshet och utanförskap. Ett utanförskap som förstärks i massmedia av skribenter som Johanna Langhorst och Per Wirtén som använder begrepp som ”förortshat” och ”kriget mot förorten”.

Jag tar upp detta i ett samtal med Enrique Penalosa, Bogotas förra borgmästare, som var på besök i Almedalen i år. Jag var verkligen nyfiken på hur han som mycket modig och visionär politiker, som lyft flera slumområden genom satsningar på infrastrutur och utbildning, resonerar kring gentrifieringsproblemet. Penalosa menar att allt i grund och botten handlar om utanförskap och isolering. Upploppen i London, Paris, Istanbul, Kairo, Sao Paulo, Husby är inget annat än ett uttryck för detta. Han nämner stadsdelen ”Guds stad” i Rio de Janeiro, känd från filmen med samma namn, som inte är en kåkstad utan del i ett sorts offentligt finansierat ”miljonprogram” som avsågs lösa bostadsbristen. Massmedia förstärker bilden av utanförskap, men Penalosa menar att det framförallt finns en okänslighet för de reella problem och möjligheter som faktiskt finns här. Han menar faktiskt att gentrifiering inte är ett problem i de mest utsatta områdena. Det kan inte vara ett problem att förbättra livsmiljön för de som har det sämst ställt i samhället, för att minska utanförskap och isolering.

Här sätter Penalosa fingret på baksidan av rädslan för och motståndet mot gentrifiering, och egentligen all stadsförändring, som ibland kommer i formen ”Not-In-My-Backyard”. Den som inte vill förändras i en föränderlig värld kommer att bli allt mer isolerad. Är man redan tydligt segregerad så som i Husby eller Danderyd, så kommer detta förstärkas om allt annat utvecklas. Det framstår således som att rädslan för gentrifiering står i direkt konflikt med målet om minskad segregation. Saskia Sassen menar att detta är djupt problematiskt. “We cannot sacrifice the possibility of upgrading and detoxifying poor areas. But it must be done with care, and recognizing the threats, and yes, it may well bring some increases in costs for residents, but the effort should be to keep them as low as possible, rather than simply accept – ‘we better do nothing because otherwise we do gentrification’.” Den extremt segregerade och krympande staden, som vi ser i exempelvis konkursdrabbade Detroit idag, är det ju i praktiken ingen som önskar sig.    

Att gentrifieringen på många sätt är oundviklig i växande städer kan beskrivas på följande sätt. När befolkning och välstånd ökar så ökar efterfrågan och priser på boende. Det blir så kallad bostadsbrist. Men framförallt så förskjuts lägen. Det som förut var perifert blir centralt och mer attraktivt när staden växer. När Hammarbyhöjden byggdes ökade Södermalms attraktivitet, när det byggs i Sollentuna ökar Husbys attraktivitet. Utan att något görs i Husby, därför att Husby blir mer centralt. Vi har sett arbetarstadsdelar bli till medelklasstadsdelar, påskyndat av ekonomisk tillväxt och bostadsrättsomvandlingarna, men även avspeglat i hyresrätters kölängder. Här är ytterligare en komplikation. Även om hyresmarknaden är reglerad och möjliggör låginkomsttagare att bo i attraktiva dyra lägen så skapar kölängderna en svart marknad och en orättvis fördelning av attraktivt boende. Hyresreglering löser inte kölängder. Dessutom verkar det som att hyresregleringen är på väg att avvecklas.

Vad finns det då för lösningar? Hur ska vi hantera bostadsbrist och gentrifiering? Om detta har fastighetsprofessor Hans Lind skrivit mycket om. Nu senast i Fastighetsnytt nr 3/13 då han lyfte vikten av att det på marknaden finns ”dåliga (billiga) bostäder”, vilket innebär att vi inte ska vara så ivriga med renoveringsprojekten. Detta argument överensstämmer med den New Yorkborne stadsteoretikern Jane Jacobs som på 60-talet hävdade att en stad behöver gamla lågvärdiga byggnader och lägenheter för att hålla hyrorna nere. Denna idé kritiseras dock senare av Harvardekonomen Edward Glaeser i nya boken ”The Triumf of the City” där han menar att så länge utbudet är litet av det som är efterfrågat så hålls priserna uppe. Han tar exemplet Greenwich village som Jacobs kämpade för att bevara på 70-talet men som idag är superdyrt just för sin charmiga exklusiva karaktär mitt på Manhattan. Och detta är ju precis vad som drabbat centrala Stockholm. Innerstadens priser pressas upp av det låga utbudet av bostäder med stadskvalitet. Just relationen utbud och efterfrågan är något som Glaeser pekar på är grundläggande för städers prisnivåer, vilket han med emfas redogjorde för på den stora konferensen The Electric City arrangerad av London School of Economics i oktober i år.

Ur detta makroekonomiska perspektiv är Miljonprogrammet särskilt intressant. Miljonprogrammet var ju ett försök att möta 60-talets brist på bra bostäder. Man försökte sänka priset på hög boendekvalitet med ett ökat utbud, vilket också fungerade under en kortare tid. Miljonprogrammen konkurrerade ut innerstaden på 70-talet. Det sorgliga är att kvalitetsambitionerna inte höll i längden, bland annat för att man byggde in en rumslig segregation. Nya studier av Stockholms bostadsmarknad visar att det faktiskt är mer efterfrågat och attraktivt att bo integrerat med andra i tät blandad stadsmiljö. Medelklassen flyttade snart från miljonprogrammen för att man sökte antingen småhusboende eller lägenheter med stadskvaliteter, även om lägenheterna höll en hög standard. Detta betyder i praktiken att om man idag bara renoverar lägenheterna i Miljonprogrammen så kommer man att öka hyran men inte deras värde på bostadsmarknaden. Och om man till detta lägger att det inte verkar finnas ett lokalt stöd för större förändring av stadsmiljön så står områdena inför ett konkret segregationsproblem, ett utanförskap som inte vill lösas av varken marknaden eller de boende.

Den enda rimliga lösningen på denna problemparadox ser jag i att bejaka både och. Vi måste lösa bostadsbristen genom att öka utbudet av bostäder med stadskvaliteter (alternativet är en oattraktivare stad) och vi måste följa John Rawls rättviseteori som innebär att alltid försöka gynna de som har det sämst ställt (alternativet är ökad orättvisa). Med det extremt segregerade stadslandskap vi har fått ärva från 1900-talets modernister skulle det från ett stadsbyggnadsperspektiv betyda att försöka sprida stadsutvecklingen i centrala lägen. Problematisk blir gentrifiering framförallt när den går för fort, som till exempel vid storskaliga upprustningsprojekt (Järvalyftet) och stora nybyggnadsprojekt (Hammarby sjöstad). Strategin blir att sänka gentrifieringshastigheten genom att hela tiden sprida förtätningen och därmed prisnivåerna mer jämnt över hela staden. Detta kan med stadsbyggnad göras på i grunden två sätt, genom 1) rumslig blandning och 2) rumslig integration.

Den första strategin skriver Harvardprofessor Susan Fanstein om i sin bok ”The Just City”. Fanstein menar att gentrifiering och segregation framförallt bör motarbetas med mångfald och en blandning av bostadstyper, bostadsstandarder, bostadsstorlekar och lokaltyper. I Sverige talar vi ofta om att en blandning av upplåtelseforner är lösningen. Men frågan är om det gör någon skillnad när månadskostnaden för nya hyresrätter och bostadsrätter idag är ungefär samma. Helt nya stadsdelar som Hammarby sjöstad och Annedal, är trots blandning i upplåtelser redan från början socialt ensidiga. Gamla billiga hyresrätter har hittills bromsat upp gentrifieringen i innerstäderna, men sannolikt bara tillfälligt. Så, för att skapa en mer blandad befolkning måste nog någon slags ”social housing” introduceras, i synnerhet i mer välbärgade områden. Men blandning som utjämningsstrategi innebär faktiskt att exklusiva lägenheter och efterfrågade stadskvaliteter måste tillkomma i delar av utsatta områden som miljonprogrammet.

Den andra strategin att sakta ner gentrifieringen är rumslig integration, att sprida ut centraliteten i staden och koppla ihop stadsdelar med nya gator. Detta är något som stöds av stadsbyggnadsforskare Lars Marcus och Ann Legeby vid Arkitekturskolan KTH som visat att miljonprogramsstadsdelar som är bättre kopplade till omgivande stadsdelar har en naturligare genomströmning av besökare och också blir en mer självklar del av hela staden. Genom att stadsdelens offentliga rum är del av andra stadsdelar så blir den vardagliga livsmiljön en självklarare del av hela samhället. Exempelvis betraktas inte de miljonprogramskvarter som finns på Södermalm som segregerade på samma sätt som Tensta och Rinkeby. Att koppla ihop Tensta och Spånga, Husby och Sollentuna, Bredäng och Mälarhöjden skulle minska segregationen och förhoppningsvis jämna ut gentrifieringen, men för detta krävs stort politiskt mod. Vilket får mig att tänka på Enrique Penalosa. Han byggde gång- och cykelgator mellan kåkstäderna och de välbärgade områdena för att han hävdade att det skapade en bättre mer rättvis stad, under devisen ”In every detail a city should reflect that human beings are equal.”.

Alexander Ståhle, tekn dr stadsbyggnad och vd Spacescape