Tätare Stockholm

Publicerad den

Spacescape har på uppdrag av RTK och SBK Stockholm analyserat förtätningspotentialen i den inre storstadsregionens stadskärnor och tyngdpunkter.  Den viktigaste slutsatsen från projektet Tätare Stockholm är att det inte med en analys eller ett mått går att bestämma förtätningspotentialen i en punkt eller stadsdel. Det är uppenbart att förtätning sker när flera faktorer samverkar. Vad som utretts är vissa utvalda stadsbyggnadsförutsättningarna för förtätning. I utredningen presenteras en analysmodell ”förtätningsrosen” som kan synliggöra hur förtätningsbehovet, förtätningstrycket, förtätningsutrymmet, och förtätningsfriheten tillsammans skapar ett fält av möjligheter för stadsutveckling. Från detaljplanerarens perspektiv är det en slags riskanalys – kommer exploateringsprojektet att kunna genomföras, vilka starka och svaga faktorer? I utredningen har fokus varit den översiktliga planeringen på regional nivå. Här är frågan – vad karaktäriserar en tyngdpunkt/regional stadskärna, vad är dess styrkor och svagheter från ett stadsbyggnadsperspektiv? Med en ostadig konjunktur är det sannolikt att vi kommer att bli mer beroende av olika typer av riskanalyser för att inte planer ska drivas utan stöd i både politik, marknad och den fysiska stadsbygden.

Analysresultaten visar att olika tyngdpunkter/regionala stadskärnor är starka och svaga på olika sätt. Dessa kan kategoriseras enligt följande.

CENTRALA KÄRNAN MED HÖGT TRYCK
Den centrala kärnan med Liljeholmen och Gullmarsplan märker ut sig med allra högst potentiellt förtätningstryck, men med lägre förtätningsfrihet och förtätningsbehov för att nå målet tät blandstad. Förtätningsutrymmet är här, särskilt i det inre förortsbandet, dock förvånansvärt stort. Utrymmet är generellt sett stort i hela regionen, givet att nya parker kan anläggas vid förtätning.

INRE TYNGDPUNKTER MED LITEN FRIHET
Relativt högt förtätningstryck och förtätningsbehov för att nå målet tät blandstad finns i Alvik, Brommaplan, Telefonplan, men här är förtätningsfriheten begränsad pga. av många fastighetsägare och olika sorters skyddsområden.

INRE TYNGDPUNKTER MED STOR FRIHET
Relativt högt förtätningstryck och förtätningsbehov för att nå målet tät blandstad har Årstaberg, och Ulvsunda vilka är verksamhetsdominerade områden med stor förtätningsfrihet och förtätningsutrymme.

YTTRE TYNGDPUNKTER HÖGRE TRYCK
Relativt högt förtätningstryck och förtätningsbehov för att nå målet tät blandstad finns i Farsta, Vällingby, Kista och här är förtätningsfriheten och utrymmet också relativt stort.

SVAGA TYNGDPUNKTER
Särskilt Fruängen, Älvsjö, Skärholmen, Spånga och Högdalen har relativt lågt förtätningstryck men stort förtätningsbehov för att nå målet tät blandstad. Oftast finns här mycket utrymme och byggbar mark. Förtätningsfriheten kan dock vara begränsad av mångfalden fastighetsägare. Skall stadsutveckling ske i dessa punkter måste det till tydliga politiska beslut och sannolikt även mycket offentliga medel.

SVAGA KÄRNOR
Mycket lågt förtätningstryck finns i kärnorna Barkarby-Jakobsberg och Flemingsberg, men här är å andra sidan frihet, utrymme och behov för att nå målet tät blandstad mycket stort.

Förtätningslaborationerna av Gullmarsplan och Flemingsberg visar att scenario ”Komplettera”, dvs. en slags gluggförtätning, innebär en mycket begränsad förtätning jämfört med det något radikalare scenariot ”Förvandla”, som innebär nytt gatunät och en tätare kvartersstruktur. Översiktliga beräkningar visar att man i tyngdpunkterna skulle få in ca 230 000 nya invånare i ”Komplettera” och ca 520 000 i ”Förvandla”. Enligt befolkningsprognosen för Stockholms stad till 2030 på 200 000 invånare så skulle utrymmet räcka oavsett förtätningsstrategi, om alla nya invånare inryms i motsvarande ny bebyggelse. Om man skriver fram denna befolkningsutveckling, så skulle ”Komplettera” räcka till 2033 och ”Förvandla” till 2066. I ”Komplettera” skulle man totalt i de redovisade kärnorna få in ca 360 000 nya invånare och i ”Förvandla” ca 780 000. Prognosen för Stockholms län fram till 2030 var 315 000 till 535 000 nya invånare. Många tyngdpunkter; Alvik, Fruängen, Gullmarsplan, Kista, Liljeholmen, Spånga, Telefonplan, Ulvsunda, Årstaberg, Älvsjö. Barkarby och Centrala kärnan hamnar under 10 kvm grönyta per person i ”Förvandla”. Detta betyder att förtätning inte bara kommer att kräva parkutveckling av befintliga grönytor utan även att ny grönyta måste tillskapas. Detta är självklart mycket grova siffror, men de ger en fingervisning om kvantiteten och framförallt vikten av att stadsplanera långsiktigt med ett förvandlingsperspektiv.

Utifrån analyserna av förtätningspotential kan vissa nyckelfrågor pekas ut för stadsutvecklingen i tyngdpunkter och regionala kärnor. Dessa diskuteras nedan under dessa fem rubriker; kollektivtrafik, verksamhetsområden, grönområden, bebyggelsetyp, och gatunät, vilka kan knytas till Stockholms stadsbyggnadshistoria.

Kollektivtrafiken och spårvägarna var det som drev Stockholms moderna tillväxt på 1900-talet, bland annat formulerad i Generalplan 52. I ÖP99 och RUFS 2001 var utgångspunkterna för förtätning och utbyggnad fortfarande kollektivtrafikpunkterna. Spårvägnätet var det sätt som Stockholm växte utåt och nu det sätt som många vill att man ska växa inåt, framförallt av miljöskäl. Områden där det fortfarande är mycket glest kring spårvägsstationerna är Alvik, Brommaplan, Spånga, Barkarby och Flemingsberg.

Verksamhetsområdena har sedan 1980-talet varit en viktig förtätningsresurs. Stadsutvecklingsområdena i ÖP99 och de regionala kärnorna RUFS 2001 bestod till stora delar av dessa typer av områden. Och säkerligen kommer de fortsättningsvis att vara betydelsefulla tack vare sin flexibilitet. Flera av de föreslagna tyngdpunkterna i nya ÖP, så som Ulvsunda, Liljeholmen, Kista, Årstaberg, och Kungens Kurva består också till stora delar av industrimark.

Grönområdena har alltmer börjat stå i fokus för förtätningen. Det är allt från de gröna kilarna och stora grönområden i förorten. Men det finns också ett motsatt perspektiv. När stadsdelar med lite grönområden, så som industrimark, förtätas måste park utvecklas för att skapa en tät blandstad. Tyngdpunkter som har särskilt stort behov av parkutveckling vid förtätning, på grund av begränsad rymlighet och tillgång på parker och natur är Liljeholmen, Gullmarsplan, Kista, Ulvsunda, Årstaberg, Älvsjö och Spånga samt stora delar av den centrala kärnan. Perifera delar av många andra tyngdpunkter är emellertid områden med mycket litet behov av parkutveckling vid förtätning.

Bebyggelsetypen är något som hittills är lite studerats i termer av förtätningspotential. I Stockholms byggnadsordning från ÖP99 presenterades ett relativt återhållsamt förhållningssätt till exploatering. Introduktionen av tyngdpunkter och kärnor gör det möjligt att på ett nytt sätt ompröva synsätten på stadens bebyggelsetyper. Denna utredning har tagit fram en bebyggelsetypologi för Stockholmsregionen och laborationer av denna visar att modernismens öppna bebyggelsetyper kan ha stort förtätningsutrymme, och skulle under vissa förutsättningar kunna omvandlas till tätare och mer slutna typer. Tyngdpunkter med mycket omvandlingsbar öppen bebyggelse är Telefonplan, Farsta, Högdalen, Vällingby, Gullmarsplan, Fruängen, och Brommaplan.

Gatunätet är slutligen något som mycket litet betraktats som en nyckel till förtätning. Gatunätet knyter ihop stadens offentliga rum och är själva grundförutsättningen för integration och utbyte. När vi har gator, inte vägar, som knyter samman stadsdelar och grannskap så har vi kanske den starkaste drivkraften i stadsutvecklingen. Områden som gynnas av ett väl sammanhängande gatunät är i synnerhet innerstaden, men även Gullmarsplan, Vällingby, Brommaplan och Spånga. Områden som är starkt drabbade av vägbarriärer, vilka skapar stora glapp i en annars kontinuerlig bebyggelse är Liljeholmen, Årstaberg, Skärholmen och Älvsjö. Här finns således behov av sk. stadsläkning.

Läs mer om projektet